Vissa ramlar in i taxis. Själv snubblar man man mest på nattbussen. Fortfarande lite för medveten om mina läppar efter den sista pussen. Pussen från han man inte kommer minnas om en vecka. Pussen som inte betyder någonting alls kommer vi alla snart upptäcka. För allt det är här bara en lek vi leker som rastlösa barn en gråmulen dag. "Du får se min om jag får se din" förklätt i ett skamligt förslag. Klockan är bara barnet säger du och jag kan bara hålla med. Ty tiden har inte rört sig många steg sedan vi i kuddrummet lekte. Och det var det enda jag kunder tänka på när du mig smekte. Förväxta barn är det enda vi kan skryta om att vara, när både du, jag och världspolitiken leker med spadar och ingen kan se det självklara. Det faktum att alla spelar spelet och att de som är med i leken får leken tåla. Alla gör vi vad som väntas av en homo sapiens och jag vill bara vråla. Vi flörtar över en blaskig öl, vi addar på facebook, vi trycker "gilla".
Allt för att våra bekräftelsebehov stilla.

En film om ett japanskt punkband som släppte en låt som är baserad på en dåligt översatt bok. En låt som sägs ska rädda världen, och under filmen får vi följa flera olika människor som på olika sätt blir påverkade av låten. Parallelt med detta är det år 2012 och en komet är på väg mot jorden. En helt helt fantastisk film, se den nu!

När man öppnar kylskåpet och det enda som finns är lila blomkål, så har man ju nästan inget annat val än att göra lila blomkålssoppa till middag. Receptet är ursprungligen hämtat här, men med lite små ändringar.

Man behöver lila blomkål, lök, vitlök, parmesan, hönsbuljong, smör, salt, peppar, vatten. Jag hade dessutom i lite vitvinsvinäger och om ni har grädde hemma så är det alldeles kanon att ha i det också. Sen hackar och steker man lök plus vitlök i smör i en kastrull i några minuter. Häll sen i vatten, buljong och blomkål i små bitar och låt det koka i ungefär 12 minuter. Sen är det bara att mixa soppan, ha i cirka en fjärdedels deciliter riven parmesan och smaksätta med resten av ingredienserna tills det blir som man vill ha det. Och resultatet blir en så här fin soppa!

Min hem - min älskade lägenhet i mitt älskade midsommarkransen som rymmer många älskvärda minnen - ger mig klaustrofobi. Att aldrig komma härifrån. Min kanske största skräck. Att aldrig starta något nytt. Mellan dess väggar, tak och sneda golv, där den personen jag blivit fått växa fram, sitter nu en snart-inte-längre-tonårssjäl och undrar om det är omgivningen som blivit mindre eller jag som blivit större. För väggarna, taken och de sneda golven börjar närma sig varandra, och i mitten sitter jag. Det börjar bli svårt att hitta syremolekyler nu. Varför öppnar jag inte bara dörren och går härifrån? Ett feberdrömsliknande tillstånd där banden till saker, ting och människor som inte längre betyder något (eller betyder de kanske allt?) håller mig kvar.

Det påminner om känslan av att inte få av sig en alldeles för liten tröja. Man drar och sliter blir varm och svettig. Fyller lungorna. Försöker en gång till. Omöjligt. Tröjan sitter där den sitter och skaver och gör det svårt att andas. Så många erfarenheter, soliga dagar, gnisslande tänder, första-gångare, musikaliska upptäckter, ups and downs detta plagg varit med om. Nu är det fyllt av hål som inte går laga, som ingen ens försöker laga. Hål som gör att kylan får fäste i själen och hjärtat. Och den där jävla tröjan går inte att få av.

Snart tar jag fram saxen. A simple cut and it will all be over.

Lediga dagar kan ibland resultera i filmer om att överleva hösten istället för att läsa kurslitteratur. Titta om ni vill.

Lyssna på First Aid Kits nya låt. Höstmusik när det är som bäst. Men att skivan släpps först i januari dör jag lite på. Tänk vad fantastiskt det hade varit med en ny skiva att gå runt och lyssna på nu i höstmörkret.

Idag tittade jag på Hitchcocks Vertigo, för jag hade för mig att jag inte hade sett den. Dock upptäckte jag någonstanns i mitten att det hade jag visst gjort. Men inte gjorde det något med en så här bra film. Hitchcock gör så utmärkta höstfilmer; med mystiska stämningar, vackra kvinnor, bilfärder, twistar, stiliga män, och fantastiska miljöer. Bästa hösttipset.

En grym spellista för grymma oktoberdagar: Oktober 2011.

(Om ni råkat trilla in hit så måste jag tyvärr meddela att ni ligger lite före i tiden. Den här bloggen är helt nystartat och har inte riktigt vuxit färdigt, och har därför inte blivit kvitt alla barnsjukdomar ännu. Kom gärna tillbaka om någon vecka så ska ni har vi nog utvecklats till tonåring som skriker på vårt samhälle och har känslostormar istället. Puss på dig.)

Idag var dagen jag spontanåkte till Myrorna i Ropsten, och shoppade ett bar byxor för en tia och sen fotade de+mig+akvarium i dålig kvalitet och la upp på min nya blogg. Nu ska jag åka till universtitet och gå på en föreläsning om filmmusik.

På twitter skriver jag nästan varje dag, om allt oviktigt och viktigt som råkar komma i min väg.
twitter.com/moaoffrell




På youtube lägger jag upp alla videos som jag filmar när jag har tråkigt.
youtube.com/moaoffrell




Periodvis är jag galet aktiv på spotify och gör nya spellistor var och varannan dag.
spotify.com/user/moaoffrell




Om ni vill se vad jag lyssnar på ur ett mer statistiskt perspektiv så kan ni alltid kika min Last.fm-profil.
lastfm.se/user/moaoffrell




Pinterest använder jag inte så flitigt längre men det finns lite bildinspiration att hämta där.
pinterest.com/moaoffrell



Jag har varit oerhört tumblr-beroende, men nu har det lugnat ner sig lite. Men jag lägger fortfarande upp saker då och då. Här är tro-och tvivel.
tro-och-tvivel.tumblr.com




Sen har jag en annan tumblr där jag mer lägger upp bilder som inspirerar mig stilmässigt. Den heter Start not giving a fuck today.
start-not-giving-a-fuck-today.tumblr.com




Och sen är jag vansinnigt filmintresserad och har en tumblr där jag mest lägger upp fina gifs från mysiga rullar.
filmtajm.tumblr.com



Min förra blogg alfapet kan ni också kika på om ni har lust.
alfapet.blogg.se

(mallarna hämtade härifrån)